Placebo istället för heroin

Jag var på koncert med Placebo i Köpenhamn för ett par veckor sedan. WOW! Musik är mitt heroin, och jag är fortfarande hög som ett höghus ;) Det var verkligen såååååå bra!!

Eftersom ungefär 1 % av alla jag pratar med känner till detta band (hur är det möjligt att så många har missat detta superduperband??) börjar jag med en mini-presentation: Placebo är en trio från London och bestod från början av Brian Molko (sång, gitarr), Stefan Olsdal (bas, gitarr, keyboard) och Steve Hewitt (trummor). Numera har de dock en ny trummis vid namn Steve Forrest. De har gett ut totalt 6 fullängdsalbum, debutalbumet kom -96. De har sålt över 10 miljoner album (så ni borde känna till dem, skäms!) Jag har alltid haft svårt för att beskriva deras muikstil, men Brian lär själv ha kallat det "punk pop for postphoned suicides". Tja, det låter väl ganska rätt, LOL! De vann i alla fall ett MTV award härom veckan för "Best alternative". Vill ni veta mer är det bara att googla ;)

Brian

Jag och syrran tänkte passa på och ta en sväng på Ströget när vi ändå var i Köpenhamn, men det var sådär mysigt pga vädret... :/ Kunde ju inte shoppa så mycket heller eftersom vi inte ville släpa med en massa saker att hålla reda på under koncerten. Gick och åt i alla fall, och sen begav vi oss ut till KB-hallen. Susanne kom senare. Där var inte alls många som stod och köade när vi kom, hurra! Drygt 1,5 timmes köande (ynkligt, jämfört vad jag är van vid) gav oss plats i första raden *glad* Koncerter ÄR bättre från första parkett, det bara är så. När det äntligen började (efter att vi tvingats genomlida två ganska trista förband) blev vi ÄNNU gladare! Det visade sig nämligen att Brian hamnade precis framför oss, bästa platsen ever! :)

Jag vet knappt vart jag ska börja för att beskriva koncerten, för jag tyckte det var fantastisk! De körde jättemånga låtar från den senaste skivan "Battle for the sun", vilket jag var väldigt glad över eftersom det nog är min favorit (i alla fall på delad plats med "Without you I´m nothing" och "Black market music"). Jag gillar alla låtarna på den skivan jättemycket, och guess what, de var ÄNNU bättre live! Riktigt ösigt och coolt. De tog de flesta av mina andra favoritlåtar också, samt en nedskalad och långsammare version av "Because I want you too". Den har inte varit favorit tidigare, men den var riktigt riktigt bra faktiskt. Japp, det högg nog till lite i hjärtat till och med när jag verkligen lyssnade på texten...

"Fall into you, is all I seem to do, when I hit the bottle 'cause I'm afraid to be alone, tear us in two is all it seems to do, as the anger faints this house is no longer home, don't give up on the dream, don't give up on the one thing, and everything that's true, because I want you, too.."

Scenografin (kallar man det så?) var också skitsnygg, massa ljus, färger och videofilmer/bilder i bakgrunden. Inte för att jag tittade så mycket, jag tittade mest på Brian :) Jag ÄLSKAR honom! Ja, jag älskar verkligen ALLT med honom: utseendet (well, obviously), hans väldigt speciella röst, hur han rör sig, alla miner och uttryck han har för sig, och framförallt sättet han sjunger på, som om han verkligen menar varenda litet ord. Som om hans liv hängde på det. Jag kommer ihåg min andra Placebo-koncert, då han gjorde mig helt mållös under "My sweet prince" (han är bisexuell, by the way!) Jag hade aldrig gillat den låten särskilt mycket innan, tyckte att den var en smula seg och tråkig, men sättet han sjöng låten på berörde mig verkligen. Han uttalade varenda ord med sådan intensitet att det var helt omöjligt att inte lyssna!

Måste få säga att nya trummisen var GRYM!! Fy jäklar vad han spelade! :) Han spelade så han fick blåsor i händerna. Efter en låt en bit in i koncerten såg man att han hade riktigt jävla svinont, han grimaserade illa och viftade med handen i luften. Men men, han bara spottade i händerna (bokstavligt talat alltså!) och öste vidare, RESPEKT!

Här kommer två smakprov från koncerten! :) Först "Bright lights" som är den absolut mysigaste och finaste låten (börjar med en mjukis-låt för att försöka vinna över nya fans, he he, alla MÅSTE gilla den!), och sen "The never ending why" (sorry för skakig filmning, men det är inte lätt att stå still när alla runt omkring hoppar och klappar..) Ska försöka lägga upp lite fler låtar så småningom, om jag hinner och orkar.






En lite rolig grej är att första gången jag såg Placebo HATADE jag dem. Japp det är sant, jag tyckte bara att det var en massa skräniga gitarrer och önskade att de skulle sluta. Men, jag skyller på omständigheterna! Detta var nämligen -99, första gången Robbie Williams skulle spela på Roskildefestivalen. Det var alltså innan säkerhet och rutiner framför scenerna hade införst, och jag hade såklart stått och krampaktigt försvarat min plats längst fram sedan kl.7.30 på morgonen (Rob spelade kl.22...) Vilket innebar att när det var Placebos tur att spela hade jag redan tagit mig igenom koncerter med Hammerfall, Suede och Guano Apes... Don´t get me wrong, jag gillar faktiskt alla banden, men det var TUFFT! Jag skojar inte om jag säger att jag faktiskt fruktade för mitt liv.. :S Och när det blev Placebos tur tänkte jag bara "Nej, jag kan inte dö NU, inte INNAN jag sett Rob! Då har ju allt detta lidande varit förgäves. Det var så trångt att jag knappt kunde andas (kunde bara ta små korta andetag, det fanns helt enkelt inte plats för min bröstkorg att utvidga sig mer, så jag stod och försökte koncentrera mig på att hyperventilera för att få i mig tillräckligt med syre), och emellanåt när det pressade på från sidorna var jag livrädd att mina revben skulle gå av. (Vad skulle jag göra då liksom? Hur skulle jag ta mig därifrån?) Dagen efter hade jag stora blåmärken under brösten, där min bygel-BH hade pressats mot kravallstaketet (I never make that mistake again, koncert + bygel = dålig kombination!) Dessutom fick jag hela tiden crowdsurfande 90kilos-killar i huvudet, hade kunnat knäcka nacken på mig sååå lätt... En höll på att sparka ena örat av mig, fasiken vad det brände! Men men, jag överlevde hela Robbie-koncerten också, så det var klart värt det (knäppgök, jag vet!)

Nån vecka efteråt råkade jag se en musikvideo med Placebo och blev helt paff... Men va f-n, dom är ju BRA!! Köpte snabbt på mig lite plattor och sen var jag fast :) Gick på två koncerter till och de blev en helt annan upplevelse. Jag var LYRISK! :)

Detta var låten/videon som vann mitt hjärta:



En annan lite kul och Placebo-relaterad grej är att en kille försökte stöta på mig en gång genom att berätta att han och Stefan gått i samma klass på högstadiet (Stefan är svensk, om jag inte nämnde det). "Eh, jaha.. Känner du honom fortfarande?" Nej, det gjorde han inte. Vad är grejjen då liksom? När jag inte blev så imponerad som han önskat fortsatte han skryta med att han typ kände Victoria Silvstedt. What?? Det var ungefär då jag avslutade vår kontakt. När har jag nånsin sagt att jag är kändiskåt? Nej, nån som försöker locka mig med Victoria Silvstedt är nog ganska långt ifrån in typ av kille...

Stefan

Just nu göre sig dock ingen besvär tror jag, för jag är fortfarande kär i Brian... *hopplös* Fattar inte vad det är med mig, jag blir förälskad i ALLA som kan sjunga! Alla som kan beröra mig. Det är ganska störigt faktiskt, för det är liksom inte så realistiskt att gå och drömma om tex Brian... :S Men vad fasiken ska jag göra, det är ju så fruktansvärt sexigt med musiker!! Och det är jäkligt snyggt med tight svart väst över svart t-shirt också har jag kommit på :)

Åh, håll med om att han är en liten fining...

Brian

Jag har väntat flera år på att TV4 ska börja sända "Rockstjärna söker fru", LOL! ;)