Skulle valt Siesta istället...

Skulle ha åkt till Siesta-festivalen i Hässleholm och lyssnat på Placebo istället i helgen. Ja det var i alla fall vad jag sådär efterklokt tänkte när jag satte mig i bilen för att köra de drygt 5 timmarna hem från agilitytävlingen i Oskarshamn. Vi hade nämligen inte ett enda resultat av värde med oss i bagaget... *Suck*

Glittra var i och för sig duktig. Hon gjorde en "dubbelnolla" på lördagen. Nja, nästan alltså. Hon fick lite tidsfel i ag-klassen, 0,03... Hmf, finns ju knappt! Var nog mitt fel dessutom, eftersom jag började värma upp och tagga igång henne för tidigt. Det var stekhett och Glittra var trött och flåsig innan det var dags att starta. Fast även om Glittra var duktig så räckte våra lopp bara till två 18:e platser... :/ Trist. Fast det var ju landslagsuttagning, så precis ALLA landets bästa hundar var där.

På söndagen diskade hon sig i ag-klassen. Råkade sticka in i första bästa tunnelöppning istället för andra bästa... :S Fast det gjorde inget, för hon var superduperduktig på resten och riktigt snabb. Bästa kontaktfälten i år tror jag, det var verkligen ett kul lopp :) Det var en knepig bana, men Glittra fixade alla de andra svårigheterna. Kändes som helgens bästa lopp faktiskt, trots att det resultatmässigt var sämst... Hoppklassen nollade hon också, men fick tidsfel. (Nisses bana, han är snål med tiderna...) Det var inget kanonlopp direkt, hon var påväg åt fel håll minst en eller två gånger, men vi fick ändå vår bästa placeringen i denna klassen: 13:e. Men som sagt, den är ju inte värd någonting... Ingen SM-pinne, absolut inget pris och inte ens poäng till "Årets Agilityhund-listan". (Man måste hamna sämst 10:a för det, lite snålt tycker jag. På "Värmlandsveckan" i somras lyckades jag och Glittra bli 12:a utav typ 150 starter 2 gånger. Skitbra tyckte jag, men guess what - inte ett ynka poäng! Den som kom 10:a däremot fick massor...) Nåväl, jag har ju bestämt mig för att bara ha kul med Glittra i år! Eller hur var det nu...?

Sot då... GAH!! Första loppet på lördagen (ag) gick hon ur slalomet 4 eller 5 gånger! Jag börjar snart gråta, pallar verkligen inte med detta skitproblemet en säsong till... Har jag inte plågats tillräckligt liksom? Vet inte vad jag ska göra, känner mig verkligen uslast i världen :( Ganska pinsamt att tävla i 3:an med en hund som inte kan slalom... Fan också. Resten av detta loppet gick i alla fall kanon, så jag var fortfarande lite glad ändå. Det är så himla kul och spännande att springa med Sot-skrot, en helt annan adrenalin-kick än med Glittra!

I hoppklassen tog hon hela slalomet (puh), om än otroligt knackigt och osäkert. Fast då fick vi en vägran på ett hopphinder istället... Kan ha berott på att jag var otydlig, men jag trodde att hon kunde de där svängarna (threadle). På söndagen strulade slalomet igen i båda loppen (och efter det gick allt fel och vi diskade oss). Förr har hon alltid gjort slalomen snabbt, bara stuckit iväg vidare i banan för tidigt, innan hon "hunnit" ta sista porten. Rent slarv alltså. Nu på denna tävlingen började hon istället plötsligt gå jättelångsamt och bli osäker. Hon gick ur en bra bit från slutet, precis som om hon tänkte att "usch nu blir det snart fel och matte börjar bråka med mig, vet inte vad jag ska göra så jag stannar..." Visst har det varit extremt irriterande med en slarvpotta som bara sticker (om ni tycker jag är tunnhårig så är det för att jag slitit mitt hår X antal gånger!), men det är ju 17 resor värre med en hund som bara tappar precis ALL attityd och framåtdriv... Det gör mig ledsen som bara den :(

Så svårt att göra något åt problemet då hon i stort sett ALLTID gör rätt på träning! Var iväg på klubben en sväng och tränade efter jobb idag: inte minsta tendens till fusk och snabbt som tåget gick det! Skönt i och för sig, men frustrerande... :/ Jag tror att vårt slalomhelvete beror på ett råd jag fick på en av våra första agilitykurser. "Om det blir fel så bara fortsätt vidare, ta inte om, framåtdrivet är viktigast". Det måste vara det sämsta råd jag någonsin fått... Jag förstår tanken (att inte döda farten), men för oss funkade det INTE! På våra ca 10 första tävlingar gjorde jag nämligen precis så när det blev fel. Sprang vidare. Vips, så hade lilla svarta hunden lärt sig att man inte behöver ta alla portarna på tävling, man får fortsätta ändå! *suck* Det var ett år sedan vi började tävla nu, men det där första hon lärde sig sitter i ännu. Som berget! Spelar ingen roll hur många miljoner gånger jag tagit om slalomen nu, hon tycker uppenbarligen fortfarande att det är värt att chansa på tävling... Men men, imorgon är det träningstävling på klubben. Perfekt! Det borde väl bli något slags mellanting? Får se vad som händer då.

Inga resultat att skryta med som sagt, men vi hade ganska trevligt ändå, jag och mina hundar! :) Vi hade ingen att samåka med den här gången. Lite tråkigt, men jag tyckte faktiskt att det var lite mysigt också (förutom att bensinräkningen blev dyr såklart...). Att bege oss ut på äventyr ensamma liksom. Kunna göra som vi vill. Stanna massa gånger längs vägen. Jag var otroligt nog ledig från jobb på fredagen, så vi kunde åka hemifrån i god tid. (I vanliga fall brukar jag och Susanne vara uppe vid sisådär kl.22-23, och börja sätta upp tält, pumpa luftmadrasser osv i skenet av en ficklampa... roligare kan man ha!) Jag hade laddat upp bilen med ett gäng nya cd-skivor (5th Sonic Brigade, Lene Marlin, Green Day, A Camp, Kashmir, Jewel) så det gick rätt ok att köra, förutom att ryggen håller på att ta kål på mig...

Sen hade jag snålat till det lite genom att bestämma mig för att vi skulle sova i bilen i 2 nätter. (Det går åt ganska mycket pengar när man åker runt och tävlar så mycket, och är man en fattiglapp så gäller det att försöka spara in pengar nån gång ibland när det går. Oskarshamn var bra tyckte jag, eftersom det finns möjlighet att duscha etc på klubben. Sov finemang i bilen. Första natten frös jag litegrann, men andra sov jag som en baby i 5 1/2 h i sträck! Längre än jag gjort på flera veckor, sköööönt att hostan äntligen gett med sig så man slipper känna sig som Skorpan Lejonhjärta varenda natt!) Inget lyxande på hotell/vandrarhem framför TV:n på kvällarna alltså, vilket innebar att jag och hundarna hade en massa ledig tid att hitta på annat på. Vi gick ner till havet och badade (Glittra), promenerade i mysiga skogen, tränade lydnad, busade, läste bok (jag alltså, hundarna tyckte inte att just det var så kul..)

På lördagkvällen gick vi en rätt lång skogspromenad och blev myggbitna. Eller nja lång och lång, vi gick väl i och för sig bara rundan som var drygt 7 km, men den tog lång tid efterom jag hela tiden hittade nya fina platser där jag bara var tvungen att fota hundarna ;) Prinsessorna tyckte att jag var skitstörig som hela tiden sa åt dem att sitta ner, titta hit, titta dit, hoppa upp där, lägg dig ner... Jag är ingen proffsfotograf och har absolut ingen proffskamera, men jag tycker att det är ganska kul. Mest för att jag tycker att mina flickor är så otroigt VACKRA!! Kan helt enkelt inte låta bli att fota dem :) De hjälper ju dock inte till precis, hrm.. Fatta hur många olika fula miner en sheltie kan göra! Speciellt Glittra-fnittra, på ca hälften av fotona liksom vrider hon näsan åt antingen höger eller vänster. Inte huvudet, inte hela nosen, utan bara själva nästippen. Ser helt sjukt ut! Hon har också en tendens att stoppa 32 kg kolapapper i öronen, lol! Hon spanar åt alla möjliga håll förutom just in i kameran, trots att jag tjoar och vinkar som en galning. Sots specialitet är mest att blunda på hälften av fotona. Tyvärr lyckas sessorna sällan förstöra samma foton, utan de sprider ut sina fula miner så att det i stort sett alltid är en sheltie som ser utvecklingsstörd ut medan den andra är söt som socker... Nåja, trägen vinner! Tyckte att jag lyckades få till några bra foton i alla fall (se nedan!)

Även om helgen var lite mysig trots allt, så kände jag mig ganska nedstämd och besviken när det var dags att köra hem. Skit också, det här skulle ju bli mitt och Sots år! Ja, i min fantasivärld alltså... Jag trodde att förra året handlade om att klassa upp henne till 3:an, skaffa lite tävlings- och banrutin och lära sig slalom. I år skulle vi ju ut och mosa allt motstånd!! (As if...) Vi skulle höra konkurrenterna knäskålar skaka när vi klev in på banan!! (Not...) Jag tror fortfarande att Sot kan bli en superhund, det känns bara lite tröstlöst och motigt att inse att man fortfarande är kvar på helvetesjävlaskitslalom-nivån...

Äsch, det är väl landslagsuttagningen som gjort mig på lite depphumör också antar jag. Det är oundvikligt att känna sig litegrann som andra klassens tävlande... Det schasas liksom upp nått så enormt, trots att det egentligen är fritt fram för vem som helst i klass 3 att söka (jag anser dock inte att det är nån vits att söka om man inte själv anser att man tillhör topp 4 i landet och bör representera Sverige på VM). När landslagsaspiranterna springer är det tjo och chim, spänningen är på topp och alla följer varenda steg, speakern håller på att gå bananas, och när de diskar sig så ska de applåderas i mål. Det är faktiskt jättekul, det ÄR det. Under lördagen var jag också med och applåderade så händerna värkte, skrek "Åh nej!!" då och då, och satt med hjärtat i halsen. På söndagen var jag lite mer bitter... Det är minsann ingen som applåderar in mig i mål när jag diskar mig. Det är inte ens nån som applåderar när Glittra nollar. Ingen bryr sig... *självömkan*

Fast ok, där ljög jag lite lite... Det var faktiskt två stycken som gjorde mig väldigt glad ändå. Den ena var speakern på lördagens landslags-hoppbana (Tobbe eller Simon, vet faktiskt inte vem det var?! De är för övrigt världens bästa speakers, sååå underhållande!) Glittra gick nolla, och han sa "Där gick dom i mål på tiden 35,64. Det var inte illa, inte alls illa faktiskt!" Det var snällt sagt tycker jag, i alla fall betydde det något för mig, man är ju inte van att få beröm. Visst, vi var ca 5 sekunder efter vinnaren och hamnade bara på en 18:e plats, men vi slog faktiskt flera stycken av landslagsaspiranterna. Och det var 70 startande i klassen, varav 22 diskade sig. Så det så! Den andra var en dam som kom fram till mig flera timmar efter söndagens agilityklass och sa att hon tyckte jag hade gjort en SÅ bra start med mina hundar. Hon var väldigt imponerad och fattade inte hur det lyckades "Du gick ju så långt, och hinderna stod ju helt åt olika håll!" Hi hi! Jag gjorde en ganska vågad LOP som jag faktiskt själv var väldigt nöjd med (hundarna fick jättebra och snabb väg i starten). Såg bara 2 andra som gjorde någon liknande lösning. Ja, jag gick väldigt långt in i banan och placerade mig, hade det skitit sig hade det gjort det rejält eftersom jag var så långt ifrån. Men jag tyckte att det var kul att testa mina hundars förståelse för LOP (fast framförallt gav det mig förståss ett jättebra handlingsalternativt längre in i banan), och dom grejjade det!! *Wohoo* Skön känsla! Och kul att någon uppmärksammade det :) It´s the little things that counts...

By the way, HULTSFRED HERE I COME!!

Maj Gadd, tänk om jag är äldst..?! :S

Nåja, biljetten är köpt nu. Känns konstigt att svika Roskilde... Hoppas att jag inte ångrar mig... Äsch, det blir nog skoj! (Som sagt, 3 X Lasse, how bad can it be?)