Skitdagarna avlöser varandra...

Ja juheda mig, ska det aldrig ta slut? I fredags morse råkade jag svimma och tjongade huvudet rätt in i väggen innan jag föll ihop på golvet. Fy fasiken vad ont det gjorde! Fick en stor bula i pannan, märkligt skrapsår på halsen, blåmärke på handen och j-vligt ont i ryggen och över revbenen. Fast mest var det läskigt... :S Vet inte vad det berodde på, men min gissning är en kombination av stress (helt slutkörd pga jobb) och att jag slarvat med att äta. Hoppas det i alla fall, så att det inte är något allvarligare. Tror inte att jag var avsvimmad så värst länge, men det är obehagligt att trilla ihop sådär när man bor själv... Jag brukar kunna må illa och bli skakig på morgnarna ibland om jag hoppat över kvällsmaten, men det går alltid över när jag äter. Nu har jag placerat ut små paket med kex och druvsocker i hela lägenheten + i bilen + på jobb för säkerhets skull!

Mådde ju som ett misshandelsoffer med huvudvärk efteråt, men jag gick till jobb ändå. Vet ju att vi inte har några vikarier, och ville inte att stackars Camilla skulle stå själv med alla patienterna på morgonen... Plus att jag gärna ville vara med och grilla på jobb på kvällen, och det kan man ju inte riktigt göra om man sjukar sig... Nåja, det gick rätt ok att jobba och grillfesten var riktigt kul! :) Stannade dock inte jättelänge eftersom jag och flickorna skulle tävla tidigt morgonen efter.

Agilityävling på Sofiero alltså. Hade sett fram emot denna tävlingen jättemycket! Skulle egentligen ha jobbat, men offrade en semesterdag för att kunna vara med. Det är trångt och jäkligt på Sofiero-utställningen (ingen plats att värma upp på och man får praktiskt taget armbåga sig fram till starten), men det brukar ändå vara kul. (Förutom alla korkade utställningsmännsikor som hysteriskt försöker tränga sig i veterinärbesiktningskön, kör på en med sina vagnar eller tar och "sneddar" över agilitybanan mitt under pågående banvandring... Jo, det hände faktiskt förra året, helt galet! Skulle vilja se vad de hade sagt om jag hade sneddat genom BIS-ringen..) Oftast mycket publik och nästan alltid fint väder, så även denna gång! Dessutom var det domaren från Österrike som ska döma VM till helgen som var där, och det var ju lite speciellt :)

Jag var både lite trött och lite mörbultad, men det kändes ändå ok att springa. Banorna var riktigt kul och flytiga, och jag tänkte att nu ska trenden minsann brytas! Jag var riktigt peppad att försöka ta ett cert till med Sot, men who was I kidding?? Vi fixade den här dagen disk nr 9 och 10 på raken... I agilityklassen hade jag varit orolig för en ganska svår slalomimgång (dock på inget sätt omöjlig), och japp, det var där det blev fel. Antar att vi kunnat klara den om jag varit lite snabbare i benen så att jag hunnit styra ut mer, men... Jag blev besviken på missen, och tappade sen in henne i en tunnel för mycket. Hoppklassen började med 3 hinder på rad och sen en snäv sväng tillbaka. Jag stod så att jag gjorde en mini-mini-LOP. Sot har klarat tusen gånger svårare grejjer tidigare, men valde att svänga in mot mig istället för att ta det 3:e hindret?! Jag fattade ingenting... Återigen var det som att all luft gick ur mig, jag glömde banan, skämdes och sprang kortaste vägen ut istället. Usch, jag var så besviken att jag nästan började gråta! På allvar alltså. Hade jag varit själv hade jag gjort det, jag var så fruktansvärt ledsen. Jag har ju diskat mig hundratals gånger tidigare (det hör till sporten, inget konstigt med det), men just nu känns det av någon anledning tungt. Det gör ont att hela tiden vara så nära. Vet ju att vi kan, egentligen... Sot gör delar av banorna superbra och det är oftast bara smågrejjer som blir fel, men det står liksom ändå DISK i resultatlistan och det gör att jag känner mig så jäkla kass. Ännu jobbigare är det när det går så himla himla bra för alla andra. Två av mina klubbkompisar är liksom just i denna stund och tävlar VM i Österrike. Japp, VM!! Och andra vinner eller plockar cert på löpande band, även hundar som är betydligt yngre än Sot. Jo, jag ÄR väldigt glad för deras skull, det är jag verkligen. Och nej, jag vet att de i verkligheten inte alls lyckas varenda gång heller. Men ibland bara känns det så, och jag råkar väl vara på ovanligt neggo-humör...

Hade jättesvårt att ladda om för att köra sista loppet med Glittra, jag kände mig helt tom. Vi gick iväg och satte oss en bit bort en stund, och jag förökte få vara lite ifred. Vilket inte var så lätt i folkvimmlet... När det var sisådär 4 hundar kvar innan det var vår tur gaskade jag upp mig, och det gick faktiskt rätt bra. "Klippan" Glittra gjorde 2 felfria lopp, men hon kändes lite långsam, framförallt i agility-loppet. Jag kollade inte våra resultat förrän dagen efter på internet, men då såg jag att hon faktiskt kommit 5:a och 7:a. Tycker att det är helt ok av 40 hundar, så då blev jag liiite gladare :) Fast det är ju Sot jag vill att det ska gå bra för just nu... Glittra har redan sina championat och är färdigkvalad till SM. Hon har inte så mycket kvar att tävla om i år :/ Lite shopping gjorde förståss också att det kändes en smula bättre i alla fall. Köpte 2 nya tygburar, ett par träningsbyxor, 4 koner och en massa hundtugg :)

Men sen när jag körde hem pajjade bilen... Det började låta och döna som fan, och utan att vara någon expert eller så gissade jag på att det gått hål på avgasröret eller ljuddämparen. *Suck* Hade en helvetesdag på jobb på söndagen, och en till likadan på måndagen... Såååå mycket att göra! 13 djur på iso (kräk-och diarréavdelningen för er som inte vet...) och typ 20 till på vård. Aptrött körde jag in på bilverkstaden för att höra om de kunde fixa lilla bilen. Lilla bilen hissas upp, och vi ser båda med förfärad min hur hela avgasröret är av. Kaputtski. Farbror bildoktor skrämmer mig genom att säga att hela avgassystemet måste bytas, och för besväret kommer jag att bli skyldig nära 8000 kr!! What the fuck, hur är det möjligt?? Han var i alla fall snäll och bultade ihop eländet lite provisorisk så att jag åtminstone kunde köra därifrån. Jag körde tillbaka till jobb och grät en skvätt inför mina arbetskamrater (småpinsamt), och körde sen hem och fortsatte böla i min ensamhet. Grejjen är att min kompis har en exakt likadan bil som jag (fast den är ett år yngre och har gått 5000 mil mindre!), och den blev nyligen dömd till skroten... Bokade besiktning till dagen efter för jag ville se om bilen skulle få fler dödsdomar innan jag övervägde om det är värt att lägga så mycket pengar på den. Usch vilken ångest! Jag har liksom inte råd att köpa en ny bil just nu :/ Tyckte att jag la ganska mycket pengar på bilen jag har nu, och räknade definitivt med att ha den i mer än 4 år!

Men men, efter att ha haft världens ångest hela kvällen och knappt sovit något på natten, så sa i alla fall den mycket snälla besiktningskillen att min bil inte alls behöver dödas ännu. Jag behöver inte ens byta hela avgassystemet utan det räcker om någon "svetsar ihop det litegrann". Puh!! Jäkla bilverkstadsgubbar som alltid ska försöka lura en bara för att man är tjej, hatar det! *GRRR*