Hultsfredsfestivalen

Vecka 28 var jag på Hultsfredsfestivalen, och som jag skrivit om tidigare hade jag lite ågren över att åka dit. Var rädd att jag skulle tycka det var skit, och därför bli sur och bitter över att inte ha valt Roskilde istället. Men jag gjorde mitt allra bästa, och kan stolt säga att jag faktiskt inte blev särskilt jättegnällig (bara lite lite..) Jag nöjde mig med att bara helt lugnt konstatera att det här förmodligen var min första och enda gång på Hultan, såvida de inte lyckas få dit någon RIKTIGT bra artist, och att jag förmodligen åker till Roskildefestivalen nästa sommar OAVSETT vem som ska spela där. Skillnaden var nämligen milsvid!! (Även bokstavligt talat faktiskt, ha ha!)

Från början då. Jag och Ida åkte dit redan på tisdagen, dan innan själva festivalen började. Ville ju komma dit i tid, hinna få upp tältet, hasa dit alla grejjer, gå runt och checka läget lite osv innan det var dags för koncerterna att dra igång. Väldigt direkt fick vi 4 snabba bevis på att Roskilde är bättre: de tog i Hultsfred betalt för parkeringen, de tog betalt för bussen, de tog betalt för vattentoaletterna och de tog betalt för programmen (eh, WHAT??!)

Nåja, det gick i alla fall bussar mellan parkeringen och campingen vilket jag var himla tacksam för (även om de stannade en km från ingången och kostade 20 kr enkel väg)! Trots att vi packat med oss betydligt mindre än normalt, tog det ändå 2 rundor och halva dan innan vi fått med oss allt *pust&stön* Vi hann nästan innan det började ösregna...

Slog upp tälten på Royal Camp, den "lugna" campingen ;) Perfekt, vi var mycket nöjda! Den låg precis bredvid husvagnscampingen och var faktiskt väldigt fridfull (för att vara festival alltså..) När det slutat regna (nja, någorlunda i alla fall..) gick vi en liten promenix och kollade resten av campingområdet. Hmm, det var ju inte särskilt stort... Var fanns bion liksom? Och klätterväggen, isbanan, studsmattan och vollyboll-planerna? Och bok-bussen? Skate-ramperna och dans-scenen? Myssofforna? "Vad sjutton ska man hitta på tills festivalen drar igång??" undrade de bortskämda Roskilde-fansen... :S Tillbaks till tälten för att läsa och nanna kudden.

Ida kikar ut från sitt tält. Syns inte på bilden, med det ÖSREGNAR utanför!

"Hotellrummet", innan det blev stökigt...

Nästa dag gick vi med bestämda nyfikna steg in på själva festivalområdet, men oj.. Vilken bebis-festival!! Kunde inte fatta hur litet det var. Är det här ALLT?? Fick nästan en klaustrofobisk känsla när jag insåg att man i princip kunde stå på ett ställe och se alla scenerna samtidigt. Men men, jag försökte tänka positivt: man skulle i alla fall slippa att få skoskav av allt springande mellan de olika scenerna (på Roskilde får man ju liksom ibland räkna med sisådär 20 minuters transportsträcka mellan två scener, superångest och ett fasligt sressande när favoiterna envisas med att krocka!) Fast hur positiv jag än försökte vara så VAR det ingen höjdare att klämma ihop en festival på så liten yta. För även om de visserligen inte spelade på de två största scenerna samtidigt, så störde soundchecket från den "vilande" scenen musiken på den scenen som var igång, VARJE GÅNG! Det är fan inte kvalité det, så jäkla dåligt att jag knappt trodde det var sant! Var är den dolda kameran liksom?! Hur kul är det att plötsligt höra "ett-två, ett-två.." mitt i en ballad, eller "dunk-dunk-dunk-dunk" i flera minuter när nån testar trummorna. Jag saknar ord...

I likhet med campingområdet, fanns det inte heller på festivalområdet något att "göra" mellan koncerterna. Jag har visst uppenbara problem att underhålla mig själv... :S Tja, i alla fall när jag hamnat mitt bland en massa tusen tonåringar som jag inte har någon större lust att umgås med, och utan en enda snygg rocker i passande ålder i sikte. Men, jag VAR åtminstone inte äldst på festivalen som jag befarat! (Fast å andra sidan undrar jag om det inte är ett tecken på att man börjar bli gammal då man hela tiden lite smådesperat spanar efter personer som är äldre än man själv? Eller för den delen, när man inte kan förstå varför koncerter måsta börja kl.01 på natten!? *hehe*) Det fanns ett par affärsstånd, som man kollat igenom efter en kvart... Ingen shopoholic-varning där minsann.

Det blev så att jag tillbringade mycket av förmiddagarna läsandes i tältet (vilket var ok eftersom jag hade superbra bok med mig: Stieg Larsson "Luftslottet som sprängdes"). Det regnade nämligen VÄLDIGT MYCKET under veckan, och jag hade inte lust att bli blöt och kall i onödan (dvs jag kan offra mig för bra musik, men inte för kass sådan eller för att bara strosa runt). Det var verkligen kallt som satan om kvällarna och nätterna, och jag frös i vanlig ordning som en gris (hur är det möjligt att frysa när man har långkalsonger, mjukisbyxor, 2 tröjor, raggsockar, tjock sovsäck och filt på sig??) Det fanns ETT "öltält" under tak inne på området (som blev knökfullt så fort det kom ett rejält regn), i övrigt fanns det ingenstans att varken sitta eller skula. Gräset brukar duga fint för mig, men inte när det är blött :/ Blev jäkligt trött i mina gamla ben och min kassa rygg.

Fick ju ta en bild vid sjön. Erkänner att miljön på Hultan är mysigare, ifall det varit fint väder... (Notera regnbyxor, stövlar och butter uppsyn!)

Maten var också en stor besvikelse. På Roskildefestivalen så finns det så HIMLA mycket god mat, allt lagas på plats! (Några av mina favoriter: Mousakka, vitlöksbröd med tomat och ost, bakad potatis, spaghetti m köttfärssås, tonfisk-risotto, braend kaerlighed = potatismos med tärnat stekt fläsk och rödbetor, diverse olika crepes, Mor Toves äppleskivor, bagels, kanel-snegel...) Där är det nästan så att man sätter sig och väntar på att bli hungrig igen direkt efter att man ätit, bara för att få chansen att testa något nytt! På Hultan var det mer "Hmm, jag måste nog äta något igen nu...Jobbigt.." Allt var bara flottigt och halväckligt, var trött på det efter första dan (pizza-slice, falaffel, hamburgare, kebab, taco-tallrik... Tråkiga inplastade frallor till frukost...)

Frukost vid tältet.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt! För faktum är att jag hade fantastiskt kul ändå. Det jag hade åkt dit för, det fick jag med råge: LASSE! Underbara bästa Lars Winnerbäck!! :) Han gjorde fyra spelningar på Hultan, en varje dag. Första dan spelade han med sitt gamla band Snoddas (kul att se), andra dagen var det en typ akustisk koncert, tredje en mer rockig variant, och sista dagen en "vanlig" koncert med Hovet. Det var verkligen KANON, man fick höra såååå många låtar! "Kom ihåg mig" körde han av nån anledning varje dag, men annars körde han inte en enda låt två gånger. Åh, jag var så glaaaad!! :) Fick höra jättemånga av mina favoriter som jag aldig hört live förut, eller åtminstone inte så ofta, tex "Nånting större", "Om tiden vill ifatt", "Söndag 13.3.99" och sist men inte minst "Fria vägar ut". Den sistnämnda är väldigt speciell för mig, det är MIN låt helt enkelt. That´s the way it is. The way I am. På riktigt alltså! Texten är så på pricken jag att det nästan är lite läskigt faktiskt, men jag tänker inte lägga upp den här och nu. Den är lite deppig...

Den akustiska koncerten var nog min favorit. Den var på en mindre scen med begränsat antal platser, så vi fick köa ett par timmar i regnet för att vara säkra på att komma in. Oorganiserat och kaotiskt, jag lyckades bli ovän med en vakt... Ganska vanligt fenomen det där :S Men slutet gott allting gott, vi fick våra platser i första raden! :) Det var världens mysigaste lilla koncert med bara Lasse, Anna och Johan, den typ som man nästan aldrig får uppleva igen när ens favoritartist väl har blivit "stor". Av naturliga skäl blev det många av de lugnare låtarna, och det var extra mysigt då man så tydligt hörde alla som sjöng med - älskar det! Det är en sån helt underbar känsla, tror att den kallas LYCKA :) Man känner sån samhörighet, att vara mitt ibland massa likasinnade som alla tycker och tänker och känner och förstår... precis som du. Lasses låtar innehåller otroligt mycket text (inte typiska "vers-refräng-vers-refräng"-låtar direkt), så om folk kan sjunga med i hela låtar vet man att de också verkligen har lyssnat mycket på hans musik. Vi är många, och det är härligt! Och Lasse är så braaaa! Ja ja, jag märker att jag börjar flumma lite nu... Men jag filmade litegrann utav "Timglas" på koncerten, så att ni ska förstå lite av vad jag menar. Det låter i och för sig för j-vligt när publiken sjunger, men det spelar liksom ingen roll. Det är inte det som är det viktiga, inte det som är poängen!

Lars Winnerbäck "Timglas"

http://www.youtube.com/watch?v=Ab5BzAMXCYE

Bästa Johan :) Den mest talangfulla person jag träffat, han kan spela ALLT!

Nån timme innan koncerten 3:e dagen, när vi återigen stod och köade för bra platser, kom Lasse plötsligt ut för att hälsa och skriva autografer! Roligt :) Han är ju inte sådär jättesocial och lättsam av sig i sin roll som "dyrkad stjärna", så det var snällt att göra det ändå tyckte jag. Man såg att han var blyg och inte riktigt bekväm med uppståndelsen, och han gömde sig bakom huva och svarta solglasögon. Jag bryr mig inte alls om autografer, har aldrig gjort. Syrran är värsta autografjägaren och var såklart superglad, men jag förstår liksom inte grejjen. Om jag nån gång får chansen att stå öga mot öga med någon jag beundrar och tycker om så vill jag ta till vara på det ögonblicket, suga i mig varenda sekund för att sedan bevara som ett ömt minne. Vill inte slösa bort det genom att be honom/henne skiva sitt namn på en papperslapp. Nej, jag skulle mycket hellre vilja sätta mig ner och prata en stund, eller be om en kram istället. (Det har jag gjort några gånger, bla då jag träffat snyggaste Jocke från Hardcore Superstar *myyysigt*) Tyvärr funkade inte det den här gången, inte så lätt när sisådär 200 fans försöker kasta sig över Lasse samtidigt... :S Jag blev helt upptryckt mot kravallstaketet, och stod bara och log som ett fån medan folk bakom viftade med papperslappar ovanför mitt huvud. Kändes inte som rätt tillfälle att ställa frågan "Vill du gifta dig med mig?" heller, LOL! Inte riktigt rätt stämning ;)

Skriver autografer

Tja, jag brukar ju skämta lite om att jag ska gifta mig med Lasse en dag. As if... I know! Men om jag fått så hade jag nog gärna gjort det! Kanske..? Han är ju extremt anonym med sitt privata liv, så jag känner ju honom egentligen inte överhuvudtaget. Han är kanske en riktigt odräglig karlaslok egentligen? Men det utesluter förståss inte att jag hela tiden blir förälskad i honom... RIKTIGT förälskad. Igen och igen... Varje gång... Ja jag vet, jag är HOPPLÖS! När ska jag hitta mig en vanlig lagom ful grabb? Men jag kan inte hjälpa det, det är så VANSINNIGT ATTRAKTIVT med män som kan sjunga, som kan beröra! Och kan de dessutom skriva fina texter.... Jag faller dit heeela tiden, som en fura! Till och med jag kan ju se att Lasse egentligen ser ganska förfärlig ut i sitt långa slitna hår, ovårdade skägg och ganska fula grälla tatueringar (det gjorde jag redan innan min kompis Elin påpekade att han liknade en gammal övervintrad hippie *hmf*), men tack vare sina låtar som jag tycker så himla mycket om blir han ändå vackrast i världen. Och han ÄR väldigt söt när han ler med sina grönbruna ögon! :)

I väntan på sista Lasse-koncerten

I slutet av sista koncerten sista dagen sa Lasse "Jag har skrivit en ny låt till er". Sen körde han "Ett sällsynt exemplar", ensam på scenen med bara en gitarr. Det var så vackert att jag började gråta! Både framförandet och texten var så fin. Inte så att jag storbölade, men tårar i ögonen fick jag allt. Och lite ont i hjärtat...

Jag var smådeppig och hade abstinens i flera dagar efter festivalen, jag hade ju liksom vant mig vid min dagliga dos av Lasse ;) Han har så otroligt många bra låtar att han lätt hade kunnat köra på med koncerter nån vecka till! Men men, jag har i alla fall glädjen att meddela att hösten och vintern är räddad: ny bok och skiva 21/9 + höstturné, tjihoooo! Har köpt biljett till spelningen i Baltiska hallen i Malmö 20/11. Hade funderingar på att åka till Kristianstad också, men ingen som vill gå med... Någon frivillig??

Lasse...

....Lasse

..älskade fina du!

Vill dela med mig av en låt till, men det var svårt att välja... Jag gillar ju i stort sett alla Lasses låtar, och favoriterna växlar. Men jag har i alla fall valt "Nån annan". Han körde den ihop med Snoddas på festivalen, och den är riktigt glad och positiv. Den har faktiskt fått en liten revival på min favvolista nu :) Jag älskar hela känslan i låten, och speciellt textraden "..vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland..." Det är ju så ibland i detta samhället. Man strävar hela tiden efter att få det bättre, man vill ha mer, bli lyckligare... Jag kan också bli avundsjuk på andra, önska att jag hade vissa saker (typ pojkvän, gärna en vanlig och halvful..) och känna mig otroligt deppig och misslyckad i perioder. Men om jag bara tänker efter så är det väldigt mycket som är bra också. Jag trivs ju med mitt liv i stort. ("Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel.." är en annan bra textrad på samma tema ur låten "Aldrig riktigt slut"). Nåväl, här kommer låten i alla fall:

Lars Winnerbäck "Nån annan"

http://www.youtube.com/watch?v=RBsuA1NeE-c

Solen gick ner som på beställning

det hade inte varit samma sak om den sken
där vi gick i sjöar som vattenpölar

med våra kängor och smala ben

Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen

Tänk om klockan tagit samma vägar som vi

när vi gick på tomma, blöta gator

där historierna flög förbi

Och allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Vi gick bland gårdar, hus, affärer och skjul

och allt var så konstigt men förbannat kul

Det kunde ha varit nån annan

Men det var jag

Vad är det som gör att man säger saker

man säger saker man inte förstår

där vi gick på berg som högar av löv

med långa jackor och längre hår

Och vad är det som gör att man glömmer saker

Man glömmer att man trivs med livet ibland

När vi flydde från sanning, tid och besvär

för att ta måsten i andra hand

Och allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Vi snackade skit om alla vi kunde klandra

för att komma på att vi bara hade varandra

Det kunde varit några andra

Men det var vi

Och vi glömmer höst

och vi glömmer vår

Vi glömmer allt och tror att tiden är svår

Men man kommer på, sen efteråt

att vi hade rätt kul emellanåt

Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen

Vad gjorde mig så förfärligt glad

när vi gick med förhoppningar som drömmar

om stearinljus och varm choklad

Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen

Tänk om klockan tagit samma vägar som vi

Tänk om vi inte gått i några vattenpölar

som smala ben och kängor trampat i

Allt som vi sa då

Tänk att man kunde säga så

Nu har jag gått den vägen igen

Men det var inte samma sak

saknar någon vän

Jag önskar att det vore nån annan

Jag anar vem

Men jag vet inte än


Andra artister jag såg på festivalen var Takida (såklart!), Anna Ternheim (underbar!), The Killers, A Camp (gillar dem, men kanske lite segt..?), Mando Diao, Markus Krunegård (åh vad man blir glad av honom!), Franz Ferdinand, Maia Hirazawa (blev besviken på att hon sa att hon fram till nyligen inte visste att "The worrying kind" handlade om panikångest. What?? Hur kan man sjunga en låt med sån inlevelse utan att begripa vad den handlar om?! *fattar ingenting*), Petter, Timbuktu, Dropkick Murpfys (mina favoriter! Coola, tyvärr ganska kasst ljud där vi stod..), Sahara Hotnights, Kings of Leon (andra gången jag ser dem och jag förstår inte varför jag inte gillar dem mer? Jag borde göra det..), och Thåström (*ler*).

Dropkick Murphys. Irländsk folkmusik + hårdrock = coolt!