torsdag 12 augusti 2010

SWEDEN ROCKFESTIVAL 12/6

Japp, i år bestämde jag mig för att vidga mina festival-vyer lite genom att åka på Sweden Rock! :)
Jag var egentligen megajättedösugen på att åka till Roskilde eftersom jag ju hoppade över förra året (valde Hultsfred istället, allt för dig Lasse!), men tyvärr hade jag ingen som ville hänga med mig plus att jag tyckte artistutbudet var sådär... :/ Men när jag fick reda på att Guns N´Roses (mina första och största idoler någonsin!) skulle spela på Sweden Rock, kom jag snabbt över den sorgen och bokade biljett! Kunde dessvärre bara åka dit på lördagen eftersom jag inte sökt semester den veckan (hur sjutton ska man veta i början av februari vad man vill göra till sommaren??) Kan fortfarande inte fatta att jag hade sån tur att de faktiskt spelade just den dagen, måste vara första gången i världshistorien som något sånt här går min väg :)

Min coola mamma hakade på :) Hon var med mig på Midtfynsfestivalen -98 också, och på Roskildefestivalen de första 4 åren jag var där (99-02). Vi är väldigt lika, har samma musiksmak, samma humor, och har oftast jäkligt kul ihop!


Jag och bästa mamma

Jag blev alldelles nipprig redan när vi svängde in på parkeringen och jag fick syn på ett gäng hårdrockare, lol! ;) Jag är nämligen OTROLIGT svag för svartsminkade snygga hårdrockare... Undrade lite för mig själv hur sjutton jag skulle överleva på en festival full med sådana, men som tur är var där en drös med "vanligt" folk också. Kunde ju ha blivit lite för mycket för mitt arma hjärta annars ;)

Första konserten vi hamnade på när vi kom in var Dream Evil. Mycket bra, påminde om Hammerfall tyckte jag. Och sångarens mellansnack var ju skitrolig! Exempel: "Här kommer vår mest spelade låt på youtube. Den har säkert 39 träffar!" LOL!

Sen strosade vi runt en stund och kollade in festivalen. Utvärdering: coolt ställe! Härligt avslappad och mysig stämning, men... Roskilde kommer nog alltid att vara nummer 1! Roskilde är liksom Roskilde, svårt att slå. Det finns inget annat ställe som är så otroligt välorganiserat in i minsta detalj, och med en sån uppsjö av saker att hitta på utöver musiken. Framförallt känns alla andra festivaler så himla pyttiga i jämförelse, och hallå, MATEN!! Hur svårt ska det va...

Men men, det var gött med lite festival-stämning i alla fall! Det hör liksom sommaren till. Även om det inte var så mycket "sommar" att tala om... Fy fasiken, det var KALLT SOM SATAN! Och regnigt och stormigt om vartannat. Jag gick omkring med dubbla jackor hela dan.



Lyssnade på bla Praying Mantis också (ganska tråkiga), och Opeth efter Robbans rekommendation. Första låten var riktigt bra, men sen blev det mest en massa oväsen. Ja, jag vet att jag låter som en tant... men de var faktiskt skittråkiga också! Stod som fastlimmade i scengolvet, och mellansnacket var knappt och meningslöst. Sorry!


Opeth. Njä...

Sisådär 4-5 timmar innan GN´R skulle spela började jag bli lite nervös/otålig och tyckte det var dags att ställa sig vid scenen och paxa plats. Japp, hade jag väntat i 19 år på en spelning skulle jag bannemig stå längst fram! Jag upptäckte och började gilla GN´R -91 (tack vara bästa kompisens storebrorsa, tack Thomas!), precis lagom i tid för att inte lyckas få tag i biljetter till deras konsert i Stockholm... Jaja, jag var inte alltför förkrossad, tänkte att det skulle komma fler chanser. Tji fick jag! Lite snopet när de splittrades bara ett par år senare :/ Har dock lyckats få se och uppleva Duff McKagan, Gliby Clarke, Slash och Matt Sorum live ett par gånger med deras diverse solo-projekt, men Axl och Dizzy återstod... (Izzy Strandlin och Steven Adler var "före min tid", så dem räknar jag inte). Fick ÄNTLIGEN en chans 2006 då GN´R skulle spela i Stockholm! Jag hade biljett och var skitglad, MEN... Den blev stulen då jag råkade glömma min resväska i bilen och fick inbrott nån timme innan jag skulle bege mig upp mot huvudstaden. Usch, jag börjar nästan gråta igen bara jag tänker på det... Det var FRUKTANSVÄRT, jag bölade non stop i 7 timmar!

Men men, nu var det i alla fall dags! Det var såklart inte var samma sak nu, 19 år senare och med endast Axl och Dizzy kvar i bandet, men jag var ändå förväntansfull. Så länge de körde några av de gamla hitsen skulle jag va nöjd och glad, det KAN liksom inte bli dåligt med den musiken (BÄST!!) Vi väntade och väntade och väntade. Sen uppträdde Bachman & Turner (trevligt!), och sen väntade vi lite till... Och väntade..

Den här bilden får vara med för att representera den långa väntan. Och för att jag älskar mina fina skor :)

"Back in the days" var det ju typ standard att Axl var minst 2 timmar försenad upp på scen, så jag var beredd. Även om jag blev en smula irriterad. Och min rygg värkte. Och jag frös som fan. När det gått ca en timme efter utsatt tid började publiken bua. NEEEEJ! Jag blev ärligt talat LIVRÄDD. För helvete, sluta!! Axl är liksom Axl, och det skulle inte förvåna mig om han blev skitsur och helt enkelt skulle strunta i alltihop :S Jag kände hur paniken över att riskera missa dem EN GÅNG TILL sakta började komma krypandes, men då... Då kom han :)



Vad kan jag säga, han var sig lik :) De körde massa gamla favoriter och jag var lycklig :) Axl sprang fram och tillbaka och studsade över scenen precis som jag mindes (fast gubbigare), och jag kunde inte riktigt bestämma mig för om det var coolt eller lite patetiskt.. :S Fast äsch, som jag brukar säga, bättre med artister som anstränger sig för mycket än för lite! Det blir underhållande i alla fall ;) En triljon klädbyten, och det blev bara värre och värre, LOL! När det begav sig brukade han visserligen springa runt i boxer-kallingar (vilket jag då tycket var fullständigt normalt, haha!), men herre min gud... I will spare you de värsta outfitsen ;)

Ljudet var tyvärr ganska kasst (kan bero på att vi hamnat precis vid högtalarna?) Ibland hörde jag knappt vad han sjöng (skrek..), men skit samma, det var kul ändå! När den värsta fascinationen lagt sig och jag tröttnade lite på Axl´s skrik och skuttande, upptäckte jag två av hans nya GITARRISTER istället!! Wow, I´m in löööööööve.


Mina nya kärlekar Richard Fortus...


...och DJ Ashba!


Richard Fortus och DJ Ashba heter dom, och de är GRYMMA! Shit vad duktiga de är alltså, och såååå roliga att titta på. Och snygga :) Richard smilar åt en typ hela tiden, och Ashba är ju bara skitcool. Skäms nästan för att erkänna det, men jag saknade inte ens Duff, Gilby och Slash.. :S

Ett litet smakprov nedan, för er som inte var där! Kolla framförallt in mina fina gitarrister (jag filmade visste mest dem.. ;))





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar